I lost the grib for a while.
Ja ni. Igår så tappade jag greppet, för sista gången. För jag kände en smärta, större en allt jag någonsin känt, när jag fick se att Jimmie skrivit "Jag ska bli pappa :D Trodde aldrig det skulle gå så fort" Jag blev hysterisk, och gick ned t stallet medRobin, och genast kändes det ju bättre. Sen, dåska Robin åka hem, och jag Möter Jessica i trappen. Då säger hon att hon o Niklas åker hemmed Robin nu, för jag måste förstå hennes socialafobi för tåg. Jag bara dog, kände liksom att "Varför? Varför händer detta? Varför ska dom åka iväg, lämnamig helt ensam, när det inte finns nån på gården? Och jag är här tack vare att jag togben sista chans" Dessutom skulle Jessica tatt morgonfodringen på Söndagen, och hon pratade inte ens igenom det med mig, och då kände Jag verkligen, att det blev Tol much, och alkohol är riktigt farligt, det gör att jag tappar mina känslor heeeflt, bryr mig inte utan blir bara mer och mer och mer destruktiv. Jag vet inget annat sätt, för jag vill ha kontroll över min smärta själv. Men nu gör det tom för lnt att skära sig, och då har jag bara haft det sista slutet kvar liksom. Bara det, att när jag klev ur bilen på gården i Tierp, så blev jag Amanda igen, jag kände mig så otroligt lättad, och en ruskigt härlig "hemma" kännsla! Har inte tänkt på det förflutna, alls! Jag har bara levt i nuet. Tills Jimmie kommer upp på tapeten, och jag börjar verkligen känna att Herregud, jag tror faktiskt inte att han älskar mig längre. Gud, då är det juverkligen över. Så hemskt, jag har varit glad enda tills jag läser det där på facebook. Men, när jag svalt massa piller, tuggat å gråtit, så bara känner jag Men hallå?Jag är ju på Thorslunda, jag har ett liv nu, och jag VILL inte dö. Så jag ringde 112, sen ringde jag Jessica och förklarade, och hon i sin tur ringde min pappa. När jag kommer till Uppsala Akademiska, en sen lördagnatt, så är det helt lugnt, sköterskorna lyssnae, alltså LYSSNAR, och jag är så jäääävla omhändetagen. Har träffat en psykiatriker, som ska se till att jag får en ordentligt utredning, och få hjälp att hantera mina känslo-explosioner.... Jag vet inte vem jag är riktigt...
