Jag är en snart 22årig tjej, Amanda. Är född & uppväxt på värmdö, i sthlms skärgård. Jag har levt ett kaos-artat liv där skolk, agressiva utbrott, impulsivitet, misslyckande av påbörjade projekt, hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter var min vardag. Jag var 18 år gammal när jag fick min diagnos; väldigt kraftig ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) dvs jag stämmer in extremt mycket på precis alla "symptom/svårigheter", och det var i sista stund jag fick diagnosen vill jag lova, för jag hade inte orkat leva många månader till. Jag hade såna grova problem att jag inte kunde hålla käften, jag slogs, drack way to much, sabbade mina förhållanden, inte kunde ta eget ansvar, sket i viktiga saker, blev djupt deprimerad varannan vecka, var självdestruktiv, inte åka buss pga social fobi, var totalt opålitlig, böt vänner som underkläder pga att dem inte ORKADE umgås med mig, hoppade av gymnasiet 2 ggr, gick ur grundskolan med mkt låga poäng, hade dyskalkyli, osv osv. INGET fungerade, och hade inte gjort i HELA mitt liv. Och då menar jag verkligen det, INGET fungerade. Och tillslut orkar man inte mer, och jag var där. Jag ville inte mer, för jag lyckades inte med NÅGOT, hur mycket jag än ville. Men, med diagnosen i hand och med en insikt om att jag inte vad som andra och varför, så började mitt liv. Med hjälp av medicinering klarar jag nu mer än jag någonsin trott, men det finns mkt problem kvar. Nu väntar också fler utredningar, nämligen om Asperger och Borderline. Läkarna insåg att det är något mer, något mycket mer är "bara" ADHD, när jag mellan dec 2010-feb 2011 gick in i mitt livs värsta deprission, och jag faktiskt försökte ta självmord hela 3 gånger. Jag tycker själv att jag är läskig, för mina känslor och mitt mående vänder på en femöring. Jag kan gå från att vara JÄTTEGLAD, till att vara så ledsen att jag inte vill längre. Dessutom är jag fullkomligt gränslös. Tom mina adhd-vänner blir chockade över mig. Trotts att dem också velat dö, så skulle dem aldrig våga göra helhjärtade försök att ta livet av sig, vilket jag gjorde i vintras. Sen är det så att de människorna jag är med för stunden, som jag kan se och ta på just då, dom finns på riktigt. Men de människor som inte är där för stunden gör inte det. Det är som om dom inte existerar, svårt att förklara... Och detta är ju en ganska farlig kombination, framförallt om man går in i en deprission. Adhd = Impulsivitet, Borderline = gränslöshet, Aspberger = viss brist av förståelse för andra människor. Som tur är har jag underbara vänner och föräldrar som förstår mig till en viss del, då marioteten av dem också har Adhd, tex både mamma & pappa, och mamma förstår mig hela vägen då hon även har Aspberger och troligen Borderline. . Mitt liv är en ständig berg & dahl bana, och bloggen berättar om mig, fast ur min egen synvinkel. Hoppas ni orkar ;)
Rocco <3
0